Hur tänkte jag nu...

Vissa dagar är flummigare än andra.


Har haft en produktiv, varm & fin dag i Skåne. Min mamma har tagit hand om Bebis medan jag har koncentrerat mig på våran sommarstuga.

Dagens projekt blev att måla om det gulnande furutaket i sovrummet till vitt. Och ibland är saker "enklare sagt än gjort".


(före målning)

Har man förkylning med täppt näsa är det svårt att känna av färgas (man märker av det för sent, så att säga).
Jag tycker mig ha rätt bra koll när det gäller färger (vilket gör det hela ännu mer genant).

Bände upp en burk takfärg (som jag tog förgivet var plastfärg).
Här skulle målas tak! Och det är nu "flummigheten" börjar. Eftersom jag hade nya byxor & visste det skulle droppa färg så tog jag av mig byxorna innan jag satte igång att måla. Jag ville lyssna på radio på hög volym, varpå jag lät fönstrena i sovrummet vara stängda för att inte störa grannen.


Det första jag gör är att få en stor klick färg I ögat (hann inte blinka) aj vad det sved! Men eftersom jag tog förgivet att det var plastfärg kändes det tramsigt att gå & spola ur ögat (försökte blinka bort det istället).
Färgen var trög för att vara plastfärg, men jag tänkte att den nog bara var lite gammal & kall.

Taket blev vitare & vitare & det blev även jag! För varje penseldrag sölade jag ner både mig själv och golvet. Efter två timmar kommer min mamma in & svimmar nästan av ångorna.
Vet inte riktigt vad jag tänkte. Ville bara få taket fint & jobbet gjort. Kände aldrig efter hur yr jag var.



(efter målning)

Ut ur sommarstugan stapplade en byxlös, yr, rödögd och färg-stänkt lantlolla med tofsen på sned.


- Posted using BlogPress from my iPhone