I den bästa av världar. . .

Bebis och jag var i stan häromdagen och promenerade med en vän.
Funderingar dyker upp om hur mycket stadstjej det är kvar i mig, om det någonsin går ur en och hur mycket lantlolla jag var före jag flyttade ut till landet.

Jag njöt ju i fulla drag av att sitta där på uteserveringen på ”the IT place to be” och dricka rödvin till ljudet av stadsbruset och fransk musik. Men lika mycket njuter jag ju faktiskt när jag planterade om mina pelargoner i nyinköpta terrakottakrukor (som förhoppningsvis snart får den där snygg-vita-patinan).

Jag tror det handlar lite om ”russinen i kakan”. Givetvis uppskattar jag inte allt med stadslivet, men å andra sidan inte heller allt med lantlivet.

Även om jag saknar de där uteställena, affärerna, husen och lätt tillgängligheten. Så är sommaren på landet ”the shit” (om man bortser från en uttorkad brunn). Det är grönska, fågelkvitter, en porlande bäck, mjukt gräs under bara fötter, frukost på altanen, grillning (och inte på en engångsgrill i stan där man trängs med alla andra på bästa gräsplätten) här pratar vi stor gasolgrill med en hel gräsmatta för oss själva.

I den bästa av världar antar jag att jag hade velat ha ett litet eget ”landet” fast mitt i stan. En 20-30-tals villa med en lika gammal trädgård full av fruktträd och buskar. En hög mur runtom och utanför skulle stadsbruset susa.

Just nu i skrivande stund ligger mannen intill i sängen och snarkar (nice, or NOT) men jag tänker inte knuffa på honom för jag hoppas han skall vara utsövd imorgon så han kan fortsatt snickra på min Ateljé i rasande fart. Vill att den skall bli klar NU! Då kommer lantlivet bli tio gånger trevligare/roligare än vad det redan är.

Det var ju ändå löftet från mannen om att bygga en egen Ateljé till mig om jag flyttade ut till honom på landet som fick mig att bestämma mig (det är nu 2 år sedan). Dags att min lilla skaparverkstad står klar snart!

Plåster & blodig uppvisning

Mannen och jag sprang igenom ”Apoteket” idag och då såg jag de sötaste ”Hello Kitty” plåstren. Vi hade just storhandlat med en gråtande Bebis och eftersom jag vet att ”Hello Kitty” är min sons stora kärlek, tänkte jag att ett sådant plåster på hans hand (utan skada) hade varit en bra distraherande ”grej”.

MEN, ve å fasa ;-)
Då berättade mannen hur Bonussonens kamrat börjat skada sig själv. Bara för att få ”Spider Man Plåster” på sig, hrmm Detta fick mig att fundera.

Hur smarta är dessa små varelser Egentligen och skapar vi ett onaturligt ”beroende” genom

de roliga plåstren?

När jag var liten fruktade man plåster. De var Klibbiga, klistriga, svettiga stycken i tyg som var jobbiga att sätta på och ännu jobbigare att ta bort.
Dessa ”människofärgade” bitar med vita prickar som bara efterlämnade gråbruna, kletiga märken. När jag var liten var det inget ”kul” med att ha plåster!

Själv hade jag gärna satt på mig nått snyggt plåster i fredags då jag skulle visa bonussonen ”hur man skar snabbt som kockarna gör på TV” (Bad idea!) Det slutade blodigt kan jag säga! Med en vass Globalkniv i ena handen, en squash i andra och en hungrig mage så gick det som det gick (sedan hade kanske det där glaset rött ett visst ”finger med i spelet”) Hihihi.