Tog fel tåg!

Bebis, vovve och jag bestämde oss i sista sekund för att ”pausa i vardagen” och spendera helgen hos mina föräldrar.

Här gällde det att packa lätt efterson det inte direkt är smärtfritt att åka tåg med både bebis och vovve.

Skall man sedan ha massa packning med sig kan man bara räkna med kaos och det var det sista jag ville ha. Mitt syfte med resan var lite lugn och ro därför garderade jag mig och bokade numrerade platser och en egen stol till bebis för att göra resan smidigare

Tidigt på morgonen därpå gav sig en yrvaken trio iväg på nya äventyr.
Redan när jag skulle hämta ut biljetterna på Pressbyrån började det krångla. Jag försökte övertyga kassörskan om att hon glömt ta betalt för biljetten (då hon suckande sa att jag redan gjort det på nätet). Just det! Sedan skulle det krånglas lite med deras kaffemaskin såklart.

Jag hann knappt smutta på min kopp med rykande hett kaffe förrän tåget gled in på perrongen. På med take away muggens lock igen, upp med bebis, packning och vovve. Frågade personalen efter vagn 13 (otursnummer borde ha anat oråd) och de visade oss rätt. När jag hittade platserna som jag bokat satt där två kvinnor. Jag förklarade att det var ”mina” säten som jag bokat o betalt extra för och körde iväg dem.

När jag äntligen sjunk ner i det sköna sätet med bebis intill och vovve nedan och pillade upp kaffekoppens lock igen så började tåget att rulla.

NEEEEJJ! Skrek jag utan att hinna lägga band på mig själv. Tåget åkte åt fel håll! Jag hade hoppat på fel tåg!!!

(då fattade jag varför de två kvinnorna jag kört iväg från ”deras” platser blev så sura).

Tåget hade inte nästa stopp förrän 30min senare (under detta hann både en och annan tår falla och tusen tankar rasa genom skallen).
Som inte detta var illa nog så satt det en tokig asiatisk kvinna mittemot och fotade bebis med sin mobilkamera hela tiden.

Trettio minuter senare irrade jag runt på stationen gråtfärdig med en skrikade bebis och en sönderstressad vovve. Efter ett tag fick jag tag på en trevlig lokförare som visade ett tåg jag kunde ta och han skulle tala med personalen så jag slapp betala dubbelt (Tack SJ).

Ok, äntligen framme vid resans mål (några timmar senare än beräknat, men ändock framme)
Nu skulle jag bara snabbt förbi apoteket innan helgen kunde börja avnjutas ….

Nu är det så att på landet verkar folk aldrig vara stressade, allt har sin gilla lunk även om tre apotekskassörskor har 35 stycken väntande kunder. Det går lååångsam! Och ju långsammare saker går när man har bråttom desto mer stressad blir man.
Tyvärr verkade det inte som om någon annan än jag störde mig på tempot. För när kunderna fick sitt nummer uppropat, reste de sig långsamt, hade inte förberett och tagit fram recept, plånbok och dylikt och innan de bemödade sig att plocka fram sina saker var de ju tvungna att småprata lite med varann (sådär trevligt och hjärtligt som i en Astrid Lindgren saga) Är man då uppe i varv är detta bara ännu ett störningsmoment.

Själv stod jag där i givakt hoppandes på mina tår redo att överfalla kassörskan med mitt leg, visakort och ärende (en galning tänkte nog byborna). Självklart hade jag (effektiv som jag är) redan kollat in åt vilket håll man skulle dra betalkort mm Allt för att förenkla och skynda på (ingenstans såg jag de obligatoriska lapparna om att man skall ha förberett och plockat fram allt när man kommer fram till kassan) Nej här var det frågan om ett helt annat tempo. Effektivitet var utbytt mot småstads-trevlighet.
Väl framme i kassan får jag reda på att jag inte har något recept på mitt leg (jag hade glömt att förnya). Alltså har jag stått i 40 minuter

helt i onödan! Och vid det här laget hade nog vårdcentralerna stängt så jag skulle bli tvungen att vänta hela helgen! Kanon!

När jag äntligen slog mig ner vid mina föräldrars bord med en trött bebis i famnen och en svulten vovve vid fötterna såg jag att mobilen behövde laddas. Inga problem, förutseende som jag hade varit hade mobilladdaren varit en av de första sakerna som åkt ner i resväskan.
Hade det sedan varit rätt laddare hade det ju varit smart :-/