Var det 2 års trotts det hette?

Idag klev en demon in i min sons kropp!
Någon annan förklaring till hans beteende kan jag inte se.
Eller var det 2 års trotts det hette?…

Vissa dagar blir bara helt sanslösa! Och typiskt nog skall dessa dagar alltid inträffa när man varken orkar eller hinner med det.
Som vanligt missade mannen hela dramat.

När lille M kom hem från dagis var han inte på humör. Det märktes tydligt. Att ge honom en kram var inte att tala om. Han ville inte måla, inte leka med bilar, inte ha fruktstund, inte titta på tv och mat var inte ok det heller! Han ville bara klänga, bråka, skrika och gråta. Så att laga mat, städa, fixa i ordning en tavla eller julpynta var inte att tänka på.

Det var ”one of these days” say no more ;-)

Leksaker och allt annat som kom i hans väg flög högt och lågt.
När han skrikit, haft utbrott och gråtit om vartannat i över fyra timmar så var jag helt mör i hjärna och kropp.

Toppa detta med att badoljan åkte ut över hela hallgolvet (resultat old fashion banan-komik)

Det hela avslutade han med att kletade in banan över hela min laptop!!!!
Fastnar med fingrarna i tangenterna i skrivande stund och datorn luktar sopbil! (vände mig om en minut och skar torkade tomater och i nästa stund hade lille M anordnat ”banan-fest”).
När mannen väl kom hem en och en halv timme försent så hade just plutten slängt en trähammare i ansiktet på sig själv och satt snällt uppkrupen i mitt knä och snyftade.
Sedan var det ju så pass sent så han blev sådär trött-gosig som de små trollen blir ibland (om de inte blir övertrötta. Fast det blir han bara när mannen är bortrest av någon anledning).

Nu känner jag mig som en riktigt sliten 100 åring . . . som tröstar/lugnar mig med ett glas väldoftande amarone. För det är jag värd!

(det som inte dödar oss skall ju göra oss starkare ;-) eller hur var det?)