Önskar dygnet hade fler timmar

Oh no! Nattugglan i mig har vaknat till liv igen …

OCH har man småbarn fungerar det liksom inte att vara nattuggla! Man är trött som det är!

När kl är 07.00 så är det ”upp & hoppa” oavsett veckodag
Så sitter jag här igen klockan är: hrmm …00.15 Not good!
Men dygnet har inte tillräkligt med timmar!
Och jag kan inte måla, blogga, surfa och jobba förrän Bebis somnat (vilket är runt 21-22).
Så ”What ´r my options?”

Stark som ett lejon mitt i natten

Ljuvligt! . . . .

Vaknade upp inatt av att Bebis (som låg mellan mannen & mig) gnydde och sov oroligt. Vände mig om. Smekte honom över kinden, kröp intill honom och viskade lugnande i hans örat att ”mamma är här älskling….”

Åter blev hans andning lugn och så drog han en tung suck av lättnad och nappen började hoppa i munnen på honom igen. Han log förnöjt.
WOW, då kände jag Power! Kärlek! Bekräftelse!

Jag kände mig stark som ett lejon där mitt i natten!

Hur trött man än kan vara till och från som småbarnsmorsa (& trött är man! Kaffeberoende-TRÖTT) Men Då, Där, mitt i natten när min älskade lilla Bebis vilade på min arm, då kände jag ingen ände på min styrka. Jag skulle kunna klara av vad som helst för min Bebis!
Power-Kärlek och lite nattlig energipåfyllning.

Smidig som en puma

Eftersom jag är och alltid varit en nattuggla är jag oftast den i familjen som kryper i säng sist.
Igår kväll var inget undantag. Satt som vanligt i vardagsrummet och körde TV och dator samtidigt (det gäller att vara effektiv när man får en stund över). Jag uppskattar och njuter verkligen av de där få stunderna av totalt lugn och ensamhet.

När klockan närmade sig ett snåret och jag hade svårt att hålla ögonen öppna slog jag igen laptoppen och stängde av TV´n. På övervåningen snarkade mannen för fullt och jag skall erkänna att jag på något sätt gillar det. Ljudet känns tryggt (kanske påminner det om när man var barn och sov hos föräldrarna eller kanske är det för att man hör att man inte är ensam när man skall somna??).

Och fast jag vet att jag kanske stör hans sömn kan jag ändå inte låta bli att titta till Bebis. Smidig som en puma smyger jag in i hans rum för att höra hans lugna rytmiska andetag (låter ljuvligt för mammasjälen).
Men jag måste ju också se så han ligger ”rätt” och att det inte finns någon risk för kvävning (mammanoja).

Bara två steg kvar till sängkanten. Två smidiga, smygande steg.

MEN så AAAajjj! Trampar givetvis på en ABC-kloss och i mitt försök att inte väcka bebis med mitt skrik så pressar jag ihop läpparna.
Men vad hjälper väl det när det låter som en elefant klampar runt i rummet!

Givetvis vaknar Bebis upp med ett ryck och ”sirenen” går igång. Från att ha varit lugnt och stillsamt har jag nu lyckats ”väcka den varg som sover” OCH KAOSET INFINNER SIG I VÅRT HUS.