Häromdagen när jag fikade med Y kom en gammal bekant fram och artighetsfraser utbyttes mellan Y och kvinnan. Själv var jag ganska upptagen med att truga i lille M lite mat.
Y som är mycket socialt kompetent avslutade samtalet med att berömma kvinnan för hennes "
snygga" kofta. Kvinnan blev stolt & glad
(själv höll jag på att sätta i halsen) för
vacker var den inte!
I bilen påväg hem diskuterade vi huruvida man skall ge "oärliga komplimanger" eller om det är bättre att hålla tyst i såna lägen.
Själv tror jag mer på att ge ärliga komplimanger eller inga alls.
Y hävdade att det kunde "
göra någons dag" om de fick en snäll kommentarer och det ligger förvisso något i det. Men, en av de värsta sakerna jag vet är när man får oärliga komplimanger från någon med ett påklistrat leende
(man känner längs hela ryggraden hur falskt det är men ändå måste man tacka för komplimangen). Oftast tror jag man känner om komplimangen är ärligt menad eller ej. Men det trodde inte Y. Hon menade att världen är så kall ändå, att många saknade komplimanger att folk tror på dem för att de vill tro det och väljer att glädjas.
Men även om ibland "
sanningen" svider så föredrar jag faktiskt den hellre än obehagligt fjäsk.
Vad tycker ni?
Stadstjej blir Lantlolla via Iphone
