Mannen och jag sprang igenom ”Apoteket” idag och då såg jag de sötaste ”Hello Kitty” plåstren. Vi hade just storhandlat med en gråtande Bebis och eftersom jag vet att ”Hello Kitty” är min sons stora kärlek, tänkte jag att ett sådant plåster på hans hand (utan skada) hade varit en bra distraherande ”grej”.
MEN, ve å fasa ;-)
Då berättade mannen hur Bonussonens kamrat börjat skada sig själv. Bara för att få ”Spider Man Plåster” på sig, hrmm Detta fick mig att fundera.
Då berättade mannen hur Bonussonens kamrat börjat skada sig själv. Bara för att få ”Spider Man Plåster” på sig, hrmm Detta fick mig att fundera.
Hur smarta är dessa små varelser Egentligen och skapar vi ett onaturligt ”beroende” genom
de roliga plåstren?
När jag var liten fruktade man plåster. De var Klibbiga, klistriga, svettiga stycken i tyg som var jobbiga att sätta på och ännu jobbigare att ta bort.
Dessa ”människofärgade” bitar med vita prickar som bara efterlämnade gråbruna, kletiga märken. När jag var liten var det inget ”kul” med att ha plåster!
Själv hade jag gärna satt på mig nått snyggt plåster i fredags då jag skulle visa bonussonen ”hur man skar snabbt som kockarna gör på TV” (Bad idea!) Det slutade blodigt kan jag säga! Med en vass Globalkniv i ena handen, en squash i andra och en hungrig mage så gick det som det gick (sedan hade kanske det där glaset rött ett visst ”finger med i spelet”) Hihihi. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar